Scenen känns igen. på Gymmet i Januari. Massor av folk med sprillans nya, matchande spandex-outfits trängs i kön för att köpa gymkort. Med sig har de sina svarta samveten och ett benhårt beslut att den här gången ska det bli andra bullar.
Jag duckar, köar snällt till maskinerna och håller ut.
Tänker att det snart går det över.
Mycket riktigt.
Efter ett par veckor verkar entusiasmen lägga sig. Mina nya gymkamrater har nu bara en månadsavgift som tickar på, och ännu en gymdress som samlar damm. Det blev nog de alldeles vanliga bullarna ändå, tills nästa år.
Så vad är det som händer?
Min gissning: gymkulturen är full av myter och attityd som får träning att kännas onödigt svår. Mastodontpass med sjuttiofjorton repetitioner, “nu ska jag kötta”, och sen en extra timme på bandet 4–5 dagar i veckan. Allt i livet ska gå snabbt… utom träningen, som tydligen ska vara en hel livsstil med egen kalender och ett separat psyke.
Och så slänger någon in en affisch-citat-bomb:
Pain is temporary, regret is forever... Suck…
För några år sen hittade jag boken Body by Science av Doug McGuff och John R. Little. Deras poäng är att effekten kommer när en muskel får jobba till utmattning, men du behöver inte mer träning än så!
Så här låter deras “anti-nyårspanik”-version i praktiken:
🧠 Lyft långsamt och kontrollerat, utan ryck. 🔥 Kör tills utmattning (du kan inte flytta vikten utan att sabba din teknik). ⏱️ Strunta i att räkna “reps”. Fokusera på tid under belastning. 🧱 Ett arbetsset per övning räcker gott (om du faktiskt gör det på riktigt). 🦵 Träna hela kroppen på kort tid och gå hem som en ny människa.
För mig betyder det: helkropp på runt 30 minuter. Jag blir inte svettig, Jag blir inte vrålhungrig, jag behöver inte bo på gymmet, och resultaten har varit bättre än någonsin tidigare!
Få känner ens till var “3 set om 8” egentligen kommer ifrån. Ursprunget är rehab efter andra världskriget, där idén var ungefär två uppvärmningsset och sen ett arbetsset som faktiskt betyder något. I dag har de “tre seten” stannat kvar, men poängen har gått totalt förlorat… och pauserna fylls med… Doom scroll på mobilen.
Och när du väl tröttnat på att scrolla dig igenom vilan finns nästa ritual: trappmaskinen och löpbandet.
Författarna i Body by Science driver en kontroversiell tes om att styrketräning till utmattning kan ge en mätbar kardiovaskulär effekt, så att du kanske inte måste bo på konditionsmaskiner för att “göra rätt”. Omdiskuterat? Absolut. Men jag tar hellre den diskussionen än att kliva på en trappa som aldrig tar mig någonstans.
Hurra säger jag! Jag avstår gärna trappmaskinen alla dagar i veckan!
Jag är danslärare, och jag uppskattar dans för min lågintesiva träning. Det är ett himmelrike på dansen. Musik, vänner, partners, skratt, timing, närvaro. Puls, utan skärmhypnos. Du går hem mer levande än när Jag kom dit.
Jag skrev en hel artikel om gymmyter, scroll-pauser och motstånd mot skärmberoende:
Also posted on:
